Oj så trist en fredagskväll kan vara

När man har gjort så mycket innan, att man är för trött för att göra något nu. Man är för upprymd inför det som komma skall, att det man gör är att vänta. Ingen mat är gott, för det blir godare imorgon och tv:n är skit.
Riktig skit.
Vad är det här för program egentligen? "Sanningen bakom", vilket skit. Total egocentrisk skit. Precis som det här som visas på femman men brudarna som snackar. Ärligt talat... Ärligt talat?!
Ah, jag är inte gjord för att vara ledig en fredagskväll...

Ett kalas utan like.

Jag har, som nog de flesta förstått, börjat arbeta igen efter en tids aktivitetsbrist. Ett väldigt osäkert och "då och då" jobb men dock, det är många gånger bättre än inget alls.
Har landat på ett fint litet ställe mitt ute på landet men mysigt folk och trevliga gäster. Dock får man ju ett och annat rötägg ibland...
Eftersom julsäsongen har tagit sitt fasta grepp om landet så är det ju mycket julbord nu (och ja, man tröttnar ganska fort på det) så var det också denna helg. Dock var det lite annorlunda denna gång. Vi hade blivit uppbokade hela dygnet av ett sällskap som firade födelsedag. Trevligt tyckte vi med gäster som både bodde över och sjöng och lekte och hade sig.
Jag själv anländer till spektaklet lite över tre på dagen och då var festen redan i full gång. Gästerna hade under dagen tagit ett och annat bad och några av dem en och annan julöl till det, det blev ganska snart uppenbart. Två av dessa gäster, av mig kallade ljushuvuden, bad direkt om öl och snaps (lägg till minne att klockan är fyra på eftermiddagen) och de var ganska högljudda och "gåpåiga" redan innan de fick detta. Direkt for det en kall il längs min ryggrad, skulle vi behöva stå ut med dessa två hela kvällen? Men jag hade inte behövt oroa mig. Fem minuter in i middagen flyger det ena ljushuvudets dotter upp (rodnande ända upp i hårfästet) och springer mot ytterdörren. Fader-ljushuvud följer efter och de försvinner för en lång stund. "Skönt" tänker jag och tror att de gått in på nåt av rummen och inte ska synas till mer. Tji fick jag för strax därefter ser jag hon stå och pusta i hallen. MEn helt plötsligt är ljushuvudet mycket lågmäld och det börjar ringas frenetiskt i både hans och ljushuvud nr. 2 mobil. Snart står det klart att fader-ljushuvud har kört sin dotter till ett annat övernattningsställe och på vägen hem insett att han kört för långt och försökt göra en U-sväng. Detta resulterar att bilen slirar ut på åkern och står med nosen mer eller mindre rakt upp.

Suck.

Resten av historien tar jag i kortform:
-Kissandes mitt på vägen.
-Polis.
-Bärgning.
-Liggande i ett dike.
-Indiskt dans.
-Polishelikopter.

Efter mycket dividerande och skällande så försvinner båda ljushuvudena med svansen mellan benen på varsitt håll och kvällen fortsätter. I slutändan hade alla (nåja, nästan) en mycket trevlig kväll. Så vad har vi lärt oss av detta alla barn?

DON'T DRINK AND DRIVE!

Arg arg ARG!

Man ska inte skriva när man är arg. Det har jag lärt mig för längesedan men nu gör jag det ändå. Dock inte till personen/personerna i fråga, vilket jag anser är ett framsteg.
Jag är arg;
arg för att människor inte tänker.
Arg för att människor VISST tänker men att de ändå säger "oj, det tänkte jag inte på".
Så förbannat jvla arg för att människor inte bryr sig.
Bara om det som gynnar dem.
Bara det som får dem att se bättre ut.
Bara det som är lättast.
Jag är så förbannat jvla besviken på hur min omgivning ser ut i detta ögonblick. Jag skulle vilja be er allihop dra åt... Men jag vet att jag ångrar mig om en sekund.
I år efter år ordnar man, fixar, trixar, gör allting för att allt ska bli kul och bra.
Vad får man i ansiktet?
Ett låååångt jävla långfinger.
Jag var typ 3 år gammal när jag insåg att människor bara bryr sig om sig själva, jag är inget undantag, men jag har iallafall låtsas som att det inte är så.
Låtsas bry mig om dessa människor som är så blasé.
Och självklart bryr jag mig, annars hade jag väl inte varit så jvla ARG! Och ledsen.
Det gör mig mest arg. Att jag är så himla ledsen.

Pratade precis i telefon med en av få som verkar har huvudet i behåll. Dom är så få. Får hålla tag så mycket man kan.

Gud, vad jag önskar att jag inte lagt ner så mycket tid och energi...
Jag har ordnat allting, tänkte tillochmed ha fest, bara för att vara snäll och för att det är det vänner gör.
Det är ett jvla skämt. Ett stort jvla skämt.

Fn vad ARG jag är!

Lärare är ett speciellt släkte.
(Inget ont menat, jag har stött på många fantastiska lärare, bland annat min fenomenala, otroliga och lysande storasyster.)
Lärare ÄR udda-människor, orginal om ni så vill.
Jag betvivlar att det finns många andra yrkesgrupper med så många underliga människor som just lärarkåren.
(Och detta, som sagt, sagt med största möjliga kärlek.)
Grunden för min åsikt har nog vuxit fram genom mina skolår. Mest ligger det antagligen i att jag alltid kunnat känna en viss samhörighet med lärarna, en sympati och en förståelse och jag är den första att erkänna att jag är ett litet orginal själv. "It takes one to know one", right? När jag nu äntligen fått lite rotation i mitt arbetsliv och serverade en hel massa lärare igår späddes min tro på ytterligare.
Jag har mött mycket människor under min tid som servitris, tro mig; trevliga punk-linedansare, prilliga narkomaner, piss-ollar, socitetsfyllon och vanliga, vidriga äckel men få har varit så... egna.
(Och då menar jag det på bästa möjliga vis.)
Kanske är det så att det krävs en viss excentricitet för att orka med att tygla 30 barn mellan 6 och 18? För visst är det de mest speciella lärarnas lektioner som man faktiskt kommer ihåg idag.

Kennelklubben

Vi ska vara barnvakt, min sambo och jag! "Barnen", våra älskade små puppisar, kommer imorgon för mamma och pappa ska på stora äventyret i Deutschland. Wiie! Fullkomligt överpackad helg alltså med jobb, Malmö, julpynt, barn, fest och jag vet inte allt...

Nu har jag ångest. Varför är jag plötsligt sist med att köpa julklappar? Inte nog med det, jag har nästan inga ideér heller. Alla andra brukar vara efter mig, typ åtminstone Linda men hon har väl varit klar i en månad nu. Dessutom har det kommit två flickor till i familjen! Jorden överbefolkas av flickor! Jag kan inte komma på juklappar till 6 flickor! Tacka vet jag pojkar, dom kan man ge... ja typ, maskar och sånt. Sprit... eller dataspel. Konstiga böcker om konstiga saker... sånt man kan ge mig och min sambo! Nu önskar jag mig ju inte maskar utan det som står fint uppradat till höger här men jag är åtminstone rak och konkret i vad jag önskar mig. Och rimlig! Kan någon berätta för mig hur jag ska kunna köpa två nattduksbord på IKEA till Sofia??! *pust, flämt*

Jaa... Dessa flickor. Snälla ni, ge mig en hint?

Senaste nytt

Utdrag ur Ystads Allehanda Måndagen den 12 november:

"Bilen rullade iväg
YSTAD. En kvinna hittade på lördagsförmiddagen sin bil demolerad i Åhléns parkeingshus. Bilen hade av någon anledning rullat nedför en hög ramp och resultatet var såväl kraftiga plåtskador som en läckand bensintank. Om det rör sig om en dåligt åtdragen handbroms, en trafikolycka eller rent av skadegörelse är ännu osäkert. Ingen är i nuläget misstänkt för något brott."

Det var min bil det...!

Oj, vad konstigt...

Idag är en halv-dag.
Halv på grund av att jag är lite halv-snörvlig, halv-trevlig, halv-lat och halvt-företagsam. Hursomhelst, den här lilla, lilla delen av mig som faktiskt känner sig lite företagsam (fantastiskt ord det där) bestämde sig för att ta ett krafttag och tvätta. Nu är det som så att vårt tvättrum är placerad i en annan trappuppgång vilket gör att jag måste gå ut om för att ta mig dit. I normala fall är detta inte något som stör mig nämnvärt, det finns värre saker i livet än frisk luft, men idag var det annorlunda. Inte nog med att det ösregnade 75% av gångerna jag gick ut, jag mötte också Ystads eget Psycho.
På väg ut i regnet efter att ha laddat maskin nummer 4365 stötte jag på någon som uppenbarligen bor i uppgången. Stötte och stötte, människan slog praktiskt taget upp dörren i huvudet på mig men eftersom hon omöjligt kunde veta att jag var där log jag bara mot henne (trevlig som jag är) och gick vidare. Väl ute på gatan möttes jag av hennes sällskap: en hund, en man i 40-års åldern och en kvinna med cykel (onödig information men det är också en onödig berättelse jag berättar här). Jag hör att mannen pratar, ganska högt och gestikulerande, men tror att han bara... nåja, jag tror inte han pratar med mig iallafall, varför skulle han? Men ju närmare min egen dörr jag kommer dessto högre pratar mannen och det börjar gå upp för mig att han faktiskt pratar med mig. Eller skriker, skäller, vad ni än vill kalla det. Ja, människan står alltså ute på öppen gata och skriker på mig för att jag "inte hälsar på min granne". Med ett (antagligen) ganska fåraktigt uttryck i ansiktet kan jag inte annat än stirra på honom när han fortsätter med att berätta hur otrevlig och arrogant jag är som inte hälsar. När han måste sluta sin monolog för att hämta luft pekar jag bara lealöst mot min dörr och säger "jag bor inte där och jag visste inte att hon bodde där heller" detta verkar dock inte stoppa mannen som trots att han verkar tappa lite av sin gnista forsätter medan jag flyr in i trappuppgången.
Tänk att bli så arg över något så litet... Han kan ju inte ha många andra problem han.
Skönt för honom, jobbigare för resten av världen.

Intentionerna var goda

Jaha. Då har man studsat mot en bil också... Ja, för det var ju ingen krock. Det var en studs. Min framlykta mot deras dragkrok. Studs, studs. Så går det med blanka stövlar.

Just där, just då var jag ju för att hämta upp nya ögon. Man kan egentligen kalla dem bara ögon för utan dem så hade inte de riktiga ögonen gjort så himla mycket nytta. Hursomhelst, nu är jag orm igen. Orm med coca-bottnar.

En sak bara: Martin Björck. (Kära Martin. Om du är en av de många som googlar ditt eget namn lite då och då så kan du ju med glädje läsa att jag är en av de få som tycker Peking Express är ganska bra men snälla, var har ni hittat deltagarna? Och vilken information har de egentligen fått innan programmet? Och varför, Martin, läste du inte Rysslands historia liiite bättre innan du åkte?)

Så var det ju det här med nedräkningen då. Nej, vi tar och struntar i den...

Att skriva CV

Det finns dagar jag helst hade hoppat över. Jag antar att de flesta känner så men det är svårt att vara förstående när man är mitt uppe i just en sådan dag. Idag är himlen grå, myrornaskrig grå och det är helt tyst i lägenheten. Så tyst att jag faktiskt funderar över om grannen dött och katten rymt. Då och då hör jag ju sambons snarkningar borta från soffan men inte ens det fyller mitt hjärta med värme, såsom det alltid annars gör. För hon är så trött och om jag börjat mysa med henne, såsom jag alltid annars gör, så väcker jag henne och det vill jag inte. Flickan måste sova. Men det går ju faktiskt bra med CV- skrivandet, det gör det och jag har ju faktiskt ringt den där resturangen idag men det känns ändå inte bra... Det är för tyst helt enkelt. För tyst och för grått.

Allt man retar sig på

Som medlem av den första lunarstorm-kullen kan jag med glädje meddela att vi som tagit examen nu med friska steg har marscherat vidare till något nytt och spännande- facebook!

Ha! Såg ni Victoria Silvstedts "nakenchock" i förra veckans Fredag? (Ok, jag erkänner- bilagor är min drog.) NakenCHOCK! Chock?! Har inte 99% av befolkningen, mer eller mindre (o)frivilligt, sett henne avklädd på både.. hrrm, de ena och andra stället vid en eller 20 tillfällen? Jag älskar det faktum att media Sverige fortfarande försöker få det att verka som att nakenhet kan chocka oss. Personligen är jag så trött på hud att jag inte ens tittar mig i spegeln när jag kommer från duschen...