Ännu ett steg..

(Lånad från: www.lavaland.se/files/images/LITEN%20tr%C3%)

Allting blir så verkligt. Det faktum att jag börjar bli vuxen och saker nu förändras i hög takt har börjat sjunka in. Jag står i startgroparna för så mycket just nu. Bygger en grund för det som komma skall. Resan, företaget och inte minst bröllopet! Vi skyndar långsamt jag och min babe men hur långsamt vi än tar det så kommer det oundvikligen hela tiden närmre. Familjen blir större, man byter inriktning, flyttar, folk förändras. Det är skönt, uppfriskande rent ut sagt, när man får sådana här ideér dagar som denna. När solen flytt sin kos. då behöver man de här tankarna att allt kan förändras och att det faktiskt gör det också. Oundvikligen.

Nåja, vad jag skulle komma fram till är att bröllopsinbjudningarna blev klara idag. Wiie! Pretty, pretty. Men jag måste införskaffa en låda, en ganska stor låda, till alla bröllopsprylar nu. De har en tendens att spridas likt ett glas utspilld mjölk över hela lägenheten.

Nu, till gymmet!

Arg, dum och sur

Börja aldrig med en "inget socker" diet. Du blir dum. Arg, dum och sur. Fy bubblan vad allt är tråkigt och trist!

Jag har nog aldrig riktigt förstått hur familjekär jag är. Familjen, mina syskon, föräldrar och sambo är verkligen prio ett för mig. Jag har börjat fundera mer och mer kring det här nu när jag ska göra min andra tatuering. Det var en självklarhet för mig att jag ville att min syster eller sambo skulle rita fågeln som jag skulle ha. Och tatueringen jag redan har har min mamma textat så att jag föralltid kommer ha hennes förmaningar i ryggen. (Bokstavligen.) Men det är så konstigt det där med familj. Alla har ju verkligen inte samma känsla som jag har. Jag menar, en så enkel sak som att jag ska bli moster. För min del är det självklart att vi, alla 711 personer, kommer vara där sekunden min svåger ringer och tillåter oss att komma. Man vill väl vara där för sin syster och hennes familj? Uppenbarligen är det inte så för alla. Märkligt tycker jag. För visst kan man hata varandra och vilja ge en och annan spark på smalbenet ibland men i slutändan är man ändå där för varandra. Det tycker jag iaf...

Hursomhelst, jag identifierar mig men en rosa pingvin. Med blommor på. Vad säger det om mig?!

Socker i min cappuccino

Blev nyligen serverad den vackraste cappuccinon jag någonsin sett. Perfekt med krämigt skum och allt annat som vi kaffenördar uppskattar. Jag såg fram emot den, njöt av att titta på den lagom länge utan att verka helt psykotisk och tog sedan en klunk.... Någon jävel (ursäkta) hade haft socker i den! I min cappuccino. Vem har i socker i kaffet?! Vem har i socker i MITT kaffe utan att fråga?? Och det hade jag betalt för... Högförräderi.

Precis som björnen har också denna lilla blogg varit i ide under hösten men nu, lagom till våren töar jag upp den.

Om mindre än en månad blir man alltså moster. Titta så söt hon är! ->

Härda ut storasyster, härda ut!

Andra nyheter då? Hm... Min resa kryper allt närmre! Ett stort, vitt, lådliknande bevis för detta anlände idag. Min ryggsäck. Som jag beställt från Stadium. Mycket praktiskt att slippa släpa hem den från affären (lazy? Who? Me?) och nu står den här som en sjätte medlem i vår familj. Ja, den tar större plats än katten iallafall!

<- Snygge-Lars eller hur? Hahaha...

På söndag drar vi också iväg på en liten mini-resa. Som de flesta vet så gick min kära kollega Therese vidare i barista SM och nu ska det avgöras i Stockholm under två, minsta sagt, hektiska dagar. Lite tråkigt är det att under de nästan fyra dagarna vi kommer vara där uppe så kommer vi antagligen inte ha tid att ta oss in till Stockholm city en enda gång. Men, det ska bli jättespännande att komma dit. (Skönt dock att slippa tävla själv!)

Tills vi hörs igen, kram!

Mina tår

Mina tår är kalla.
Detta är ett tydligt tecken på att det är höst. Alltså 5 månader med kallt regn, blåst och snöslask att se fram emot. Inte för att vara sån men... har vi inte precis haft sånt väder?! Men allvarligt talat? Det var ju precis vinter! Två månader med värme var det vi fick. Sen, slutt! Detta får mig att inse att ju äldre jag blir dessto fler av de många nackdelarna med att bli vuxen uppenbarar sig. Jag kan inte direkt erinra mig om att jag och Hanna satt och diskuterade hur kallt det börjar bli när vi var 7 och det var ju för att man inte tänkte på det! Såhär går barns tankebanor: Sommar - sommarlov. Höst och vinter - jul. Nu är man gammal och grå och slask är det enda man kan tänka på. Nu råkar det ju vara så att jag gillar hösten iaf. Stövlar, svamp och mörka kvällar är min favorit men det är det här med vintern som redan nu gör mig deprimerad... Det är ju så lång tid! Lycko Ello som åker iväg i början av januari, det skulle man ju gjort.

En annan sak är ju att vi ska ha tårtkalas här ikväll! Mums! Det är bra! Lite fett skyddar ju mot kylan. Suck...

Nu har nedräkningen börjat! Äntligen, äntligen, äntligen!