Lärare är ett speciellt släkte.
(Inget ont menat, jag har stött på många fantastiska lärare, bland annat min fenomenala, otroliga och lysande storasyster.)
Lärare ÄR udda-människor, orginal om ni så vill.
Jag betvivlar att det finns många andra yrkesgrupper med så många underliga människor som just lärarkåren.
(Och detta, som sagt, sagt med största möjliga kärlek.)
Grunden för min åsikt har nog vuxit fram genom mina skolår. Mest ligger det antagligen i att jag alltid kunnat känna en viss samhörighet med lärarna, en sympati och en förståelse och jag är den första att erkänna att jag är ett litet orginal själv. "It takes one to know one", right? När jag nu äntligen fått lite rotation i mitt arbetsliv och serverade en hel massa lärare igår späddes min tro på ytterligare.
Jag har mött mycket människor under min tid som servitris, tro mig; trevliga punk-linedansare, prilliga narkomaner, piss-ollar, socitetsfyllon och vanliga, vidriga äckel men få har varit så... egna.
(Och då menar jag det på bästa möjliga vis.)
Kanske är det så att det krävs en viss excentricitet för att orka med att tygla 30 barn mellan 6 och 18? För visst är det de mest speciella lärarnas lektioner som man faktiskt kommer ihåg idag.

Kennelklubben

Vi ska vara barnvakt, min sambo och jag! "Barnen", våra älskade små puppisar, kommer imorgon för mamma och pappa ska på stora äventyret i Deutschland. Wiie! Fullkomligt överpackad helg alltså med jobb, Malmö, julpynt, barn, fest och jag vet inte allt...

Nu har jag ångest. Varför är jag plötsligt sist med att köpa julklappar? Inte nog med det, jag har nästan inga ideér heller. Alla andra brukar vara efter mig, typ åtminstone Linda men hon har väl varit klar i en månad nu. Dessutom har det kommit två flickor till i familjen! Jorden överbefolkas av flickor! Jag kan inte komma på juklappar till 6 flickor! Tacka vet jag pojkar, dom kan man ge... ja typ, maskar och sånt. Sprit... eller dataspel. Konstiga böcker om konstiga saker... sånt man kan ge mig och min sambo! Nu önskar jag mig ju inte maskar utan det som står fint uppradat till höger här men jag är åtminstone rak och konkret i vad jag önskar mig. Och rimlig! Kan någon berätta för mig hur jag ska kunna köpa två nattduksbord på IKEA till Sofia??! *pust, flämt*

Jaa... Dessa flickor. Snälla ni, ge mig en hint?

Senaste nytt

Utdrag ur Ystads Allehanda Måndagen den 12 november:

"Bilen rullade iväg
YSTAD. En kvinna hittade på lördagsförmiddagen sin bil demolerad i Åhléns parkeingshus. Bilen hade av någon anledning rullat nedför en hög ramp och resultatet var såväl kraftiga plåtskador som en läckand bensintank. Om det rör sig om en dåligt åtdragen handbroms, en trafikolycka eller rent av skadegörelse är ännu osäkert. Ingen är i nuläget misstänkt för något brott."

Det var min bil det...!

Oj, vad konstigt...

Idag är en halv-dag.
Halv på grund av att jag är lite halv-snörvlig, halv-trevlig, halv-lat och halvt-företagsam. Hursomhelst, den här lilla, lilla delen av mig som faktiskt känner sig lite företagsam (fantastiskt ord det där) bestämde sig för att ta ett krafttag och tvätta. Nu är det som så att vårt tvättrum är placerad i en annan trappuppgång vilket gör att jag måste gå ut om för att ta mig dit. I normala fall är detta inte något som stör mig nämnvärt, det finns värre saker i livet än frisk luft, men idag var det annorlunda. Inte nog med att det ösregnade 75% av gångerna jag gick ut, jag mötte också Ystads eget Psycho.
På väg ut i regnet efter att ha laddat maskin nummer 4365 stötte jag på någon som uppenbarligen bor i uppgången. Stötte och stötte, människan slog praktiskt taget upp dörren i huvudet på mig men eftersom hon omöjligt kunde veta att jag var där log jag bara mot henne (trevlig som jag är) och gick vidare. Väl ute på gatan möttes jag av hennes sällskap: en hund, en man i 40-års åldern och en kvinna med cykel (onödig information men det är också en onödig berättelse jag berättar här). Jag hör att mannen pratar, ganska högt och gestikulerande, men tror att han bara... nåja, jag tror inte han pratar med mig iallafall, varför skulle han? Men ju närmare min egen dörr jag kommer dessto högre pratar mannen och det börjar gå upp för mig att han faktiskt pratar med mig. Eller skriker, skäller, vad ni än vill kalla det. Ja, människan står alltså ute på öppen gata och skriker på mig för att jag "inte hälsar på min granne". Med ett (antagligen) ganska fåraktigt uttryck i ansiktet kan jag inte annat än stirra på honom när han fortsätter med att berätta hur otrevlig och arrogant jag är som inte hälsar. När han måste sluta sin monolog för att hämta luft pekar jag bara lealöst mot min dörr och säger "jag bor inte där och jag visste inte att hon bodde där heller" detta verkar dock inte stoppa mannen som trots att han verkar tappa lite av sin gnista forsätter medan jag flyr in i trappuppgången.
Tänk att bli så arg över något så litet... Han kan ju inte ha många andra problem han.
Skönt för honom, jobbigare för resten av världen.